Image credit: Kevin McNamee-Tweed, "Untitled," clay

View Artwork Credits
View full size

Märet is dreaming about a white reindeer. A blindingly white reindeer, white from a light brighter than any light could ever be. The reindeer smiles a human smile. A female reindeer smiles. Märet comes to briefly, but doesn’t wake up. She sinks down again, back into her dream about the white reindeer. The reindeer smile returns. The reindeer has a face. Every reindeer face has the ability to smile. The reindeer cows are wandering, waiting. Their future calves are waiting. And the hunger is waiting. Once the late-winter sun has burned off the earth’s crystal skin and one very lonely Sami girl is left behind, waiting, that’s when the white sea cover is lifted. There’s sky above. There’s sky below. The night sky’s bright stars are coming into their own above the tree line on the mountain. Now they’re running their fingers across the width of the landscape, the waiting span. In the distance a group of female reindeer pull across the sloping fell side, tracing their invisible path. The reindeer walk their meandering trails, stepping into each others’ tracks. They look like a string of pearls draped across the white neck of the fell, a piece of jewelry made from their pearly bodies. They come walking from the heavens, fanning out across earth. They seem to know where they’re headed. Ants in rows. They pull each other down the treacherous trail.

 

When Märet woke up from her alarm she was smiling inside. The joy she’d felt in the dream stayed with her as she went into the kitchen and turned on the coffee maker. In the bathroom she put the radio on. Had the morning news not begun with a feature about the wolverine hunt she might have been able to keep her gratified smile for the rest of the day. She might have felt that the day that had just broken was special, that it was one of those days that makes a woman feel like a girl running alone and barefoot through a sun-warmed world, dandelions between her toes and the horizon shivering impatiently beyond the forest. Had the radio not been on, she might have sensed it as one of those unusual days that might introduce you to a face that shines more beautifully than all the others, making you wonderfully different and not like yourself. But the radio broadcast pulled her back into merciless reality.

 

The regional government had approved nuisance wildlife management on three wolverine litters in the Talma Sami village in the Kiruna region. It was at the beginning of April that the Talma Sami had applied to shoot a total of six wolverine litters; that is, females with babies. In conjunction with the most recent wolverine inventory, which was taken between March 31 and April 12, the field staff of the regional government had documented thirteen reindeer killed by wolverines in the areas of Piettarasjärvi and Gipmevuopmi. And now the Sami village had been given a license to reduce the wolverine flock by three litters. The decision was valid until the last day of May.

 

Märet felt herself deflate. She sat down. The feelings that came crashing over her robbed her of all strength, forced her down. Her insides were shaking. Her first reaction had been happiness, thinking of her parents up at the Gard mountain, wondering if they’d heard the news. But it was a strange happiness, like it was cordoned off behind a fence of pain. It was followed by a coldness and she froze at the realization that the radio voice had broadcast sentences seemingly formulated with the sole purpose of generating meek sympathy with the wolverine. Solidarity with the predators and a direct insult to the Sami people; a deceitful prompt intended for the nation’s people, implying that the lives of predators are more important than the lives of the Sami. As though the worth of the predators were weighed against that of the Sami at public auction, a tribunal where the entirety of the Swedish people would pass judgment with no hesitation and subsequently throw the first stone at the convicted, at the Sami.

 

Märet’s thoughts went back in time, to the most recent site of murder on the mountain. There was a hundredth of a second where her memory was sharp. She tried to stop the parade of recollections, but the image had grabbed hold and resolutely led her down that familiar, always red-hot path of pain. A pain she now felt flaring up again. Maybe because she’d dreamed of the white reindeer. Maybe because the pain wished to tell her something it hadn’t told her before.

 

And so the memories started up. It was her father who, from the helicopter and at a great distance, first had spotted the reindeer standing in the snow. It was badly wounded by a wolverine, but it was still standing. Father immediately said it was the wolverine, because the wolverine is the only predator who incapacitates but does not kill its victims. It is the vile wolverine that bites at the neck to cut off the nerves and then, for days, comes back to eat from the immobilized but still living body.

 

Once they’d landed they ran up to the cow. Märet came after her father and watched him pull out his knife as he ran without stopping. The reindeer did not move, she just stood, like the taxidermied animals in museums, showing no sign of life. Her head hung low and at a slight angle toward the ground. But the eyes were looking at Märet. And Märet looked at them. They were alive. This reindeer cow would soon be due to birth a calf. The snow around her stiff body was pink like she’d been showered by a red rain. She had several dark gashes on her back and one side of her stomach was missing; a black hole was gaping where her own flesh had been torn off and her skin hung in pieces down to the ground, like a red rug she could look at with her terrified, still living eyes. Märet watched as her father plunged his knife in the reindeer’s neck and the animal fell. It fell to peace and calm. Neither of them had said a single word since they left the helicopter. The pain was bigger than language.

 

Thirteen reindeer, the radio voice still echoed in her ears. She closed her eyes like she wanted to close out truth itself. A blood bath, she thought; a mass murder. The Sami village had applied for a license, said the voice from a studio somewhere in Stockholm. All they wanted was to stop mass murder! The Sami had begged and prostrated themselves before the foreign and remote world in order to be able to help the reindeer. Their prayers had been heard by that world’s gods and the right to life had been approved. The environmental protection agency, the regional authorities, and the tree-hugging urban center had reluctantly allowed an exception to the sanctified wildlife policies, all because the Sami wanted to protect their reindeer. Stockholm seeks to preserve the devil wolverine, Märet heard herself say out loud. Nevertheless, the regional government had approved the plea and given the green light, that’s what they’d said on the radio. The agency now expected the Sami to be pleased because they, for a short time, had been given approval to continue being Sami. Later they would have to return to bearing their pain and humiliation with clenched jaws—something they’re more than used to anyway, having had several hundred years of practice.

 

The Sami had applied to shoot six wolverine litters; that is, females and babies, the radio announcer specified. Märet knew what the word choice meant. It meant that the Sami were the tormentors of Swedish wildlife. That is, females and babies; the phrase echoed in Märet’s head. It all came down to the wolverine babies. Apparently among reindeer there were no females and no babies. Apparently reindeer were merely feed for predators; an essential and required food for the devil wolverine; a practical meal with a built-in heating mechanism that could not possibly have a family itself.

 

Märet drove from the village to the rural center and her workplace. Usually she’d spend the car ride mentally going over the schedule for her workday as the district nurse at Vilhemina’s health central, but not a single thought about the coming day could reach her this morning. She drove in nervous anticipation for the next newscast and let the car find its own way through the familiar roads.

 

The same newscast came on again. This time Märet tried to listen to it the way a fully normal concrete-and-asphalt Swede would, a Swede trying to understand why the Sami wanted to shoot predators. What ever could bring the Sami to want to shoot females and babies, the city Swede would ask. Because they’re bothering the grazing reindeer, the radio answered. Because the persecuted, subjugated Swedish predator had somehow found itself innocently lost in this peaceful idyll of blissful reindeer, reindeer which the Swedish state had bestowed upon the ungrateful, baby-murdering Sami. Females with babies, the phrase echoed. The devil wolverine’s females and babies, under state protection, would rapidly multiply and move even faster to exterminate the reindeer and thereby the Sami people. When reindeer are no longer under state protection, nor are the Sami. The radio people should know that much. But no reporter in a Stockholm studio would spend the time required to understand and then explain what’s what, Märet thought. Reindeer-killing wolverines exterminate the Sami, while the fancy people with their pathetic love for predators defend Lapland’s animals, a zoology of which reindeer are not considered part. These invisible reindeer are considered a Sami issue, a question relevant only in the north of Sweden, far from the animal rights activists’ cozy civilization.

 

Märet would have cried if she could. But it was a long time since she’d last cried. She no longer knew how. Still, she did feel that old knot in her stomach tighten so that even her teeth clenched as her whole body locked itself in a silent cramp. She’d learned to mimic the silence of a stone when that knot made itself known. As a child she never said a word when both the children and the teachers at school mocked her broken Swedish. She bit down hard when the cafeteria workers pacifyingly whispered in her ear that she was lucky at least to have been born with clear blue eyes, because people look so angry when they have “black in that eye of a Lapp”. Nothing had the power to wound her so deeply she couldn’t bear it.

 

The memories came alive. At first they were innocent, but then the pain took hold. It was the radio show flooding her after the magical dream about the white reindeer. The reindeer that sung a human yoik. It had cried human tears. Underneath the snow the lingonberry blossoms wait. The cloudberry bog waits. That which can wait waits. That’s the yoik of the Sami. No birds. No sounds. Nothing. Just the night. The shoe grass harvest waits. The orobanche waits. The wind waits. The osiers wait for caravans to wander past them at an even pace. The reindeer pearls carry their home within them, in their soul.



View Original Work ↓

Märet drömmer om en vit ren, en lysande vit ren. Vit av ett sken så vitt som inget sken kan vara. Renen ler ett människoleende. En vaja ler. Märet vaknar till men vaknar aldrig upp. Hon sjunker ner igen, in i drömmen om den vita renen. Renleendet återkommer. Renen har ett ansikte. Varje renansikte kan le. Vajorna vandrar och väntar. Deras blivande kalvar väntar. Och hungern väntar. När vår- vintersolen har eldat upp jordens kristallhud och en mycket ensam sameflicka väntar kvar, lyfts det vita sjötäcket upp. Himlen uppe. Och himlen nere. Ovanför kalfjället växer natthimlens ljusstjärnor till sig. Och de fingrar över fjällvidderna. Väntan. Vidderna. I fjärran drar renrajder snett över en lutning längs sin osynliga bana. Renarna går i slingrande stigar i fotspåren efter varandra. De bildar pärl- kedjor på fjällets vita hals, ett smycke av sina pärlkroppar. De kommer gående från himmelen och ner och de vandrar ut över jorden. De ser ut att veta vart de är på väg. Myror i rader. De drar in varandra i sina svåra spår.

 

Märet vaknade av att klockan ringde. Hon log inombords. Lyckan hon känt i drömmen höll sig kvar när hon gick in i köket och startade kaffebryggaren. I badrummet satte hon på radion. Hade inte morgonnyheterna börjat med ett inslag om järvjakten hade hon kanske kunnat bevara sitt förnöjda leende för resten av dagen. Hon skulle kanske ha känt att en särskild dag hade grytt, en sådan som kan få en kvinna att känna sig som ett flickebarn som alldeles ensamt och barfota springer över en solvarm värld med maskrosor mellan tårna medan horisonten otåligt darrar bortom skogen. Om bara inte radion varit på, hade hon kanske anat en sådan där speciell dag när man möter ett ansikte som lyser skönare än alla andra, så man blir härligt annorlunda och inte lik sig själv. Men radions röst förde henne tillbaka till en obönhörlig verklighet.

 

Länsstyrelsen hade beviljat skyddsjakt på tre järvföryngringar i Talma sameby i Kiruna kommun. Det var i början på april som talmasamerna hade ansökt om att få skjuta sammanlagt sex järvföryngringar, alltså honor med barn. Länsstyrelsens fältpersonal hade i samband med den senaste järvinventeringen mellan den 31 mars och 12 april dokumenterat tretton järvdödade renar i områ- dena Piettarasjärvi och Gipmevuopmi. Samebyn hade nu alltså fått klartecken att decimera järvstammen med tre föryngringar. Beslutet gällde till den sista maj.

 

Märet sjönk ihop och satte sig. Alla känslor som kom över henne tog all styr- ka ur kroppen och tvingade henne ner. Hon darrade inombords. Först hade hon blivit glad och tänkte genast på sina föräldrar uppe i Gardfjället och undrade om de hade hört nyheten. Men glädjen var konstig, liksom inspärrad bakom ett stängsel av smärta. Den avlöstes av en kyla och hon frös till av insikten att radiorösten hade skickat de meningar som kändes uttänkta enbart för att skapa ömkligt medlidande med järvarna. Det var en solidaritet med rovdjuren och en direkt kränkning av samefolket, en suggestion som försåtligt riktades mot hela landets folk, om att rovdjurs liv är viktigare än samernas, som om rovdjurens värde skulle vägas mot samernas på en offentlig auktion, en tribunal där hela svenska folket självklart skulle fälla sin dom och sedan kasta den första stenen på den dömda, på samen.

 

Märets tankar gick tillbaka i tiden till den senaste mordplatsen i fjället. Minnet blev skarpt i en hundradel av en sekund. Hon gjorde en kraftansträng- ning för att bryta minnesflödet, men bilderna hade bitit sig fast och envisades med att leda henne in i den kända och alltid pyrande smärtan. Den tog nu fart igen. Kanske för att hon hade drömt om den vita renen. Kanske för att smärtan ville berätta något den inte berättat förut.

 

Och så började det om. Det var hennes far som från helikoptern först och på långt håll såg renen som stod i snön. Den var illa sårad av en järv men den stod fortfarande på sina ben. Far sade genast att det var järven, för det var en- dast järven av alla rovdjur som inte dödade utan bara förlamade sina offer. Det är den vidriga järven som hugger i nacken för att kapa av nerverna och sedan i dagar kan äta av den stillastående, ännu levande kroppen.

 

När de landat sprang de mot renen. Märet följde efter sin far och såg hur han drog fram sin kniv springande, utan att stanna. Vajan stod utan en enda rörelse, som de uppstoppade djuren på ett museum, utan ett enda livstecken. Hennes huvud hängde lågt och lite snett mot marken men ögonen såg på Märet. Och Märet såg i dem. De levde. Det var en renko som snart skulle ha kalvat. Snön runt omkring den förstelnade kroppen var rosa som om ett rött regn hade duschat henne. Hon hade flera mörka öppningar på ryggen och ena sidan av magen saknades, där en svart håla gapade, där hennes eget kött hade slitits av henne och skinnet hängde i slamsor ner till marken som en röd matta som hennes skräckslagna, ännu levande ögon kunde betrakta. Märet tittade på när hennes far stack kniven i nacken och renen föll ner till lugnet och ron. Ingen av dem hade sagt ett enda ord sedan de lämnat helikoptern. Smärtan blev starkare än språket.

 

Tretton renar, ekade radions röst fortfarande i hennes öron. Hon blundade som om hon ville blunda bort själva sanningen. Ett blodbad, tänkte hon, ett massmord. Samebyn hade ansökt om tillståndet, sa rösten från en studio någon- stans i Stockholm. De ville ju bara ha tillstånd för att förhindra ett massmord! Samerna hade bett och knäböjt framför den främmande och avlägsna världen för att få hjälpa sina renar. Deras bön skulle nu den världens gudar höra och rätten till livet skulle beviljas. Naturvårdsverket, länsstyrelsen och hela det naturro- mantiska stadssamhället skulle nu motvilligt acceptera ett avsteg från den heliga rovdjurspolitiken bara för att samerna ville försvara sina renar. Stockholmarna vill bevara järvdjävulen, hörde Märet sig själv säga högt. Länsstyrelsen hade trots allt beviljat och gett klartecken, så sa de på radion. Beslutsfattaren förväntade sig nu att samerna skulle bli glada, för att de, en kort tid till, hade fått förbli samer. Sedan skulle de få bita ihop igen och trycka ner förnedringen och smärtan, det som de ändå var så vana vid och hade övat på i många hundra år.

 

Samerna hade ansökt om att skjuta sex järvföryngringar, alltså honor med barn, markerade de i radion. Märet visste vad det betydde när de gjorde det ordvalet. Att samerna var den svenska naturens plågoandar. Några vilda infö- dingar ville skjuta några oskyldiga barn i den idylliska svenska naturen. Alltså honor och barn, ekade det i Märets huvud. Det var järvens barn det handlade om. Renarna hade tydligen inga honor och inga barn. De var tydligen bara rovdjursmat, en nödvändig och önskvärd föda till järvdjävulen, en lämplig måltid med inbyggd varmhållningsmekanism, som inte kunde ha någon familj.

 

Märet körde från byn in till samhället och sin arbetsplats. Hon brukade tänka igenom sin kalender på väg in till jobbet som distriktssköterska på Vilhelminas hälsocentral, men inte den minsta tanke på den kommande arbetsdagen kunde tränga sig igenom den här morgonen. Nu körde hon i en nervös väntan på nästa nyhetssändning och lät bilen själv hitta fram längs den kända vägen.

 

Samma nyhetsuppläsning kom igen. Märet försökte nu lyssna som en alldeles vanlig asfaltfödd svensk skulle lyssna och som försökte förstå meningen med att samerna ville skjuta rovdjur. Varför skulle samerna skjuta honor och barn, skulle storstadssvensken fråga. För att de hade stört betande renar, sa radion. För att de förföljda och olyckliga svenska rovdjuren hade förirrat sig in i den fridfulla idyllen med lyckliga renar som staten hade skänkt till de otacksamma och barndräpande samerna. Honor med barn ekade det i hennes huvud. Den fridlysta järvdjävulens honor och barn som snabbt skulle föröka sig och allt snabbare utrota renarna och därigenom hela samefolket. När renar inte är fridlysta är inte heller samer det. Så pass borde radiofolket begripa. Men ingen reporter i en studio i Stockholm skulle ta sig tid att förstå och våga säga som det var, tänkte Märet. Rendödande järvar förintar samer medan det rovdjursbeskyd- dande finfolket med sin patetiska kärlek försvarar Lapplands djur där renar inte är inräknade. De osynliga renarna uppfattas som en samisk familjeangelägenhet någonstans i Norrland och bortom djurrättsaktivisternas ombonade civilisation.

 

Hade Märet kunnat gråta hade hon gjort det. Men det var länge sedan hon grät sist. Hon visste nu inte längre hur man gjorde. Dock kände hon igen hur den gamla knuten i magen drogs ihop så att även tänderna bet ihop och hela kroppen låstes i en tyst kramp. Hon hade lärt sig att vara tyst som en sten när den där knuten krampade och gjorde ont. Hon höll tyst när hon som liten blev hånad för sin brutna svenska av både barnen och lärarna på skolan. Hon bet ihop när kvinnorna i skolans bespisning tröstande viskade i hennes öra att hon ju ändå var lyckligt lottad när hon fötts med klara blåa ögon, för att man ser ju så elak ut när man är ”svart uti lappöga”. Men ingen hade kunnat såra henne så mycket att hon inte hade kunnat uthärda det.

 

Minnen gjorde sig levande. De var oskyldiga i början, sedan tog smärtan fart. Det var radioprogrammet som stormade in efter den magiska drömmen om den vita renen. Renen som jojkade en människojojk. Den grät människotårar. Under snön väntar lingonblomman. Hjortronmyrarna väntar. Det som kan vänta väntar. Så jojkar samen. Inga fåglar. Inga läten. Ingenting. Bara natten. Skohöställen väntar. Gullspira. Vinden väntar. Vide väntar på karavaner som vandrar förbi i jämn takt. Rajderpärlorna bär sitt hem inom sig. I sin själ.

Translator Notes

“Märet drömmer om en vit ren” was published in the original Swedish in Provins, a journal that since 1953 has aimed to decenter Stockholm, the nation’s capital and its publishing center. A parallel critique of the uneven power relations that determine who gets to be heard is the animating force of Fausta Marianovic’s story.

Märet, who lives in a small town in the north of Sweden, feels that lopsidedness as a threat to her being. She is Sami, her family part of a long line of indigenous people of Fenno-Scandia whose oppression by the Nordic nation includes forced relocation, language suppression, and sterilization. Slurs like Lapp instead of Sami still circulate. Though the Sami have their own governments—in Sweden Sametinget, inaugurated in 1993—these political bodies are subordinate to the national governments, and Marianovic’s story circles around a familiar flashpoint of that relationship. Not all Sami are reindeer herders, neither historically nor today when most are engaged in other lines of work in urban and rural centers. But the dwindling grazing grounds and the lack of autonomy allotted to the Sami in caring for the animals, so important to their culture, have come to stand for the infringement on their rights more generally. In 2018, a UN report strongly criticized the Swedish state for failing to uphold the rights of its indigenous people, and the neglect to provide compensation when predators kill the grazing reindeer was cited as one example. Märet describes these politics, which protect predators like the wolverine, as romanticizing an ecosystem while turning a blind eye to the reindeer as part of it. Just as Swedish politics have been and often continue to be formulated without a view to the people who were there before the birth of the state. Sweden is not a signatory to ILO 169, the UN Indigenous and Tribal Peoples Convention for strengthened rights, and the reindeer grazing lands are often atop of rich natural resources.

When I grew up in Stockholm, just as far removed from the country’s northern regions as Märet describes, none of my schools taught any of this history or its current effects. In recent years, however, just as there’s been a new wave of indigenous activism across the globe, there’s renewed mainstream attention in Sweden to this important part of the national heritage. Works like Amanda Kernell’s film Sameblod (Sami Blood) and Linnéa Axelsson’s epic poem Ædnan (excerpted in Saskia Vogel’s translation at Words Without Borders) show that this history is still alive in the contemporary.

Marianovic, born in Bosnia, is not Sami. This story is part of her next novel, which braids the trauma of the Sami with that of the Balkan Wars.


Kira Josefsson

×